12 juli 2009

Från tidning till kruka

För ett halvår sedan hade jag aldrig sett en krukmakare. Men så fick jag se den lilla tingesten på en kollegas skrivbord och ville genast ha en egen – trots att jag egentligen inte trodde att krukorna skulle bli speciellt bra.

Nu har jag köpt en krukmakare och använder den hela tiden. Det är definitivt ajöss med de små miniväxthusen jag hittills har sått i. I stället snurrar jag lite tidningspapper runt krukmakaren, vrider till och så vips – en färdig kruka.
Det allra bästa är att de små plantorna som tittar upp ur jorden inte skadas när jag planterar om dem i större krukor eller sätter dem i trädgårdslandet, eftersom jag gräver ner både kruka och sådd. Rötterna har inga problem med att leta sig ut och tidningspappret bryts ner efter en tid i jorden.

Melonerna sväller

Köpte en bok om växthusodling på bokrean i våras och blev sugen på att odla meloner. De såg så skojiga ut där de hängde i korgar gjorda av halkskydd för mattor. Kom aldrig till skott med att sätta frön, men köpte en planta i en handelsträdgård. Blev alldeles salig när melonplantan började växa och slå ut i blom.

Men melonerna ville sig inte. Honblommorna med fruktämne började slå ut runt midsommar, men skrumpnade genast ihop , gulnade och dog. Det spelade ingen roll hur flitig jag var med penseln. Pollineringen ville sig inte. Trodde att det var kört, men fick tips av min trädgårdsmentor. Hon tyckte att jag skulle vara lite elak mot plantan och klippa ner den. ”Den måste känna sig hotad”, sa hon. ”Och så måste du ha en mycket mindre pensel. Ta din finaste akvarellpensel, så får du se”.

Sagt och gjort.
Jag klippte ner den busklika melonplantan, beskar den på samma sätt som jag har fått lära mig att beskära gurka, och penslade som en tok med en yttepytteliten pensel. Och det gav resultat. Bara några dagar senare började första melonen svälla. Nu har jag fem stycken på gång. Lite för mycket för min lilla planta, så nu måste jag klippa bort ett par – eller åtminstone en.

Sparrisen tittar upp

Älskar sparris! Kan inte komma på någon grönsak som ens skulle kunna komma i närheten av att konkurrera med dessa vita och gröna små knoppar som sticker upp ur jorden.

I våras träffade jag en sparris-
odlare och blev sugen på att odla själv. Först funderade jag på att sätta frön, men insåg att det tar flera år innan det går att skörda. Bestämde mig för att köpa rötter, men hittade i stället färdiga plantor som går att skörda redan nästa år. Fick med mig fyra vajande plymer från plantskolan och har grävt ner dem i kragpallar på ena sidan av växthuset.

I går kväll upptäckte jag att nya små skott har stuckit upp ur jorden intill varje planta. De ser så goda ut att det är svårt att hålla fingrarna i styr. Men, jag ska låta dem vara ifred. Ska verkligen bli spännande när det är dags att skörda nästa vår.

Physalis, eller?

Ända sedan jag satte fröna i mars har jag gått och längtat efter att få skörda brandgula små bollar med prassliga höljen. Har hört att physalisplantor blir riktigt stora och ger massor av frukt. Har vårdat de små liven ömt och låtit de fyra krukorna stå på rad framför mina tomater.

”Vad är det där?” frågade min kollega och trädgårdsmentor för snart två veckor sedan. "Physalis", svarade jag och undrade hur kunnig hon egentligen är. ”Jaha”, sa hon och lät lite lagom tvivlande.

Jag fortsatte att pyssla om plantorna, men frågade för säkerhets skull min mamma när hon kom på besök några dagar senare. Hon odlade physalis förra sommaren och borde känna igen plantorna. ”Ja, inte såg de ut så där i alla fall”, sa hon. ”Det där påminner mest om rucola.”

Hur sjutton gick det till? Kan inte ens påminna mig att jag hade köpt rucolafrön när jag satte mina gyllenbär. Så besviken. Har stoppat ner nya frön nu och hoppas att de ska gro. Fast jag misstänker att jag inte kommer att få skörda förrän till Lucia ...