29 oktober 2014

En grön souvenir


Jag älskar gröna souvenirer. Jag kan inte helt enkelt inte låta bli att plocka kärnor och frön … och ibland en liten stickling eller två.

I Costa Rica blev jag stormförtjust i mandarinlime. En frukt som ser ut som en större lime och som inuti består av mandarinkött. Den är inte lika söt som en mandarin, men användes flitigt som dekoration eller i stället för citron till maten och drinkarna. Jag pillade ur fröerna och hoppades att ingen skulle upptäcka dem. Jag hade tur. Min väska var bland de sista när vi mellanlandade i New York. Frukthunden var i andra änden av lokalen och trots att jag hade skrivit på inreseblanketten att jag hade frukt och matvaror i bagaget, så var det ingen som tittade. Ett annat par höll dock på att få böta 300 dollar eftersom de hade missat ett äpple i bagaget. Jag var lättad när jag lämnade av väskan, för den innehöll betydligt fler fröer, chilisåser, kaffe och speciella kakor som jag inte har sett på tjugo år.

Väl hemma började jag dock misströsta. Det tog ett tag innan jag sådde och sedan hände ingenting. Det var så dött i mina root-it kuber att jag skar upp dem för att se hur kärnorna mådde. Allt jag såg var svartnade kärnor som sakta men säkert tycktes ruttna bort.

Men så den dag hade en kärna öppnats och efter några veckor hade jag ett skott och sedan ytterligare ett. Det går inte snabbt, men så här ser min finaste mandarinlime ut i dag. Har jag tur så kommer plantan att trivas och ge mig frukt om kanske tio femton år. Oavsett om den sätter frukt eller ej så blir jag glad varje gång jag ser den eftersom den är en finfin påminnelse om mitt livs bästa semester.


***

 Vill du också vara med i "Underbara onsdag"?

Reglerna är enkla:
1) Gör ett inlägg på temat.
2) Lägg upp din länk här nedan.
3) Lägg upp bilden med grodan i ditt eget inlägg och länka tillbaka hit till ”Underbara onsdag”.

Nästa veckas tema är ”Höstfint”.



Gul morgon

Vilken märklig morgon! Jag vaknade och fick en känsla av att en stor brasa brann på helt fel i ställe i huset, men insåg genast att ljuset kom utifrån. Det var alldeles gult. Som om det var en massiv sandinflygning på gång från Sahara. Det varade inte i mer än en kvart efter att jag hade stigit upp, men för ett tag liknande trädgården ett enda stort fotografi i blek sepia.